Hippetihoppande Manliga Lapplisor
Idag hade man lätt kunnat förväxla Värnhem med Gågatan en solig vårdag. Helt översvämmat! Alla ville till det nya köpcentret, bussar som i vanliga fall kan liknas vid sardinburkar pressade på så mycket folk att det inte fanns plats nog att andas. Folk stod pressade mot en och lutade sig över en och det fanns inte en centimeter av kroppen som var kontaktfri. Hela kroppen skrek efter ett eget utrymme utan kontaktytor och jag ville bara springande skrikande av bussen. Men det fanns inte tid och Marco hade nog undrat varför han morsa helt plötsligt blivit ett mental fall som springer med armarna viftande i luften och klättrar över folk för att komma av innan vi var framme vid dagis. Så jag bet ihop och flög av bussen när den stannade.
Nico var fortfarande lite aggressiv visade det sig och han hade inte lyssnat alls på fröknarna idag. Men jag fick honom att säga förlåt till dem. Det har inte varit riktigt lika många utbrott idag, men hornen har visat sig ett par gånger och han har varit svår att lugna. Men det har varit bättre så förhoppningsvis är det hela över imorrn.
Vi gick hem om innan vi mötte upp deras pappa och baba vid passexpeditionen, Palle berättade att han hade blivit inbeordrad till jobb i helgen så han kunde inte ta pojkarna. Jag som inte var på bästa humöret efter Nico's utbrott igår samt dem han hade haft idag, sa med lugn, låg och smått spydig röst: "Det kunde jag räkna ut". Sen hur det egentligen ligger till vete fan men jag bara var tvungen. Kan inte hindra grodorna från att ramla ur käften om så mitt liv var på spel. Marco's passfoto blev iaf jättefint och även om det har blivit beslutat att barn under 12 inte behöver lämna fingeravtryck så fick han göra det. Det så Baba till, så där stod vi 3 vuxna och stirrade som fån med vidöppna ögon och gapande munnar när en liten pojke lämnade fingeravtryck. Polisen undrade nog om vi hade alla tomtar hemma.
Pojkarna sa hejdå och vi gick hem. Ännu mer folk på Värnhem, vi gick inom Coop och handlade. När vi sen kommer till vår gata är det kaos. Helt uppenbart har dem inte planerat parkeringen i samband med det nya köpcentret. Där var bilar överallt, på båda sidorna av gatorna som ligger kring vårt hus, på trottoarerna, ja överallt. Och mellan dessa bilar sprang 2 manliga lapplisor med leende från öra till öra och dem nästan skuttade fram i lyckorus. Jag stirrade återigen som ett fån, kliade mig i huvudet och försökte komma fram till vad det var för mongolojda typer som varit pantade nog att parkera så. Lapplisorna vinkade glatt till varandra och till mig och skrev frenetiskt i sina små block.
Ne nu kallar sängen och trevliga drömmar. För den här tösen är trött som en sengångare och så har hon krypningar i ena benet som snart kommer sågas av om det inte slutar göra så förbannat ont... Med lite tur så kanske Anders kan låna ut en motorsåg eller nåt.
Those Days Are Gone I Can Be Who I Wanna Be
Nico var fortfarande lite aggressiv visade det sig och han hade inte lyssnat alls på fröknarna idag. Men jag fick honom att säga förlåt till dem. Det har inte varit riktigt lika många utbrott idag, men hornen har visat sig ett par gånger och han har varit svår att lugna. Men det har varit bättre så förhoppningsvis är det hela över imorrn.
Vi gick hem om innan vi mötte upp deras pappa och baba vid passexpeditionen, Palle berättade att han hade blivit inbeordrad till jobb i helgen så han kunde inte ta pojkarna. Jag som inte var på bästa humöret efter Nico's utbrott igår samt dem han hade haft idag, sa med lugn, låg och smått spydig röst: "Det kunde jag räkna ut". Sen hur det egentligen ligger till vete fan men jag bara var tvungen. Kan inte hindra grodorna från att ramla ur käften om så mitt liv var på spel. Marco's passfoto blev iaf jättefint och även om det har blivit beslutat att barn under 12 inte behöver lämna fingeravtryck så fick han göra det. Det så Baba till, så där stod vi 3 vuxna och stirrade som fån med vidöppna ögon och gapande munnar när en liten pojke lämnade fingeravtryck. Polisen undrade nog om vi hade alla tomtar hemma.
Pojkarna sa hejdå och vi gick hem. Ännu mer folk på Värnhem, vi gick inom Coop och handlade. När vi sen kommer till vår gata är det kaos. Helt uppenbart har dem inte planerat parkeringen i samband med det nya köpcentret. Där var bilar överallt, på båda sidorna av gatorna som ligger kring vårt hus, på trottoarerna, ja överallt. Och mellan dessa bilar sprang 2 manliga lapplisor med leende från öra till öra och dem nästan skuttade fram i lyckorus. Jag stirrade återigen som ett fån, kliade mig i huvudet och försökte komma fram till vad det var för mongolojda typer som varit pantade nog att parkera så. Lapplisorna vinkade glatt till varandra och till mig och skrev frenetiskt i sina små block.
Ne nu kallar sängen och trevliga drömmar. För den här tösen är trött som en sengångare och så har hon krypningar i ena benet som snart kommer sågas av om det inte slutar göra så förbannat ont... Med lite tur så kanske Anders kan låna ut en motorsåg eller nåt.
Those Days Are Gone I Can Be Who I Wanna Be
Kommentarer
Trackback
